Att utmanas av en fiber

Att ta tillvara ullen är ofta inte det mest prioriterade området inom fårnäringen men det finns initiativ som går mot strömmen som tar tillvara ullen i första hand.

De flesta får hålls för att leverera kött och skinn samt för att hålla landskapet öppet. Många fårägare ser det knappast lönt att ta tillvara ullen, som alltför ofta kastas bort. Bristande kunskap om ullen och dess möjligheter är en anledning till detta. Svenska Fåravelsförbundet arbetar aktivt med att utbilda fårägare för att få fler att inse, att även ullen kan ha ett värde. Det finns dock initiativ som går mot strömmen och har tagit beslut om att ta tillvara ullen i första hand.

Anna Eriksson, LarsMass AB, flyttade från storstan för att bli ullbonde. Anna har drivit flera företag och ville nu arbeta med får och ull. Hon sökte mycket information och bestämde sig för rasen finullsfår, vars ull är finfibrig, mjuk och glansig. ”Som merino, men med den finaste lystern”, som Anna uttryckte det. Hon tog över en besättning som funnits i många år, och fick i och med det även en mentor och god vän i den tidigare ägaren, vilket har varit betydelsefullt. Anna satsar på kvalitet i alla led, från god djurvälfärd till slutprodukt som ska paketeras snyggt. En helhet, kort och gott. Det Anna redan nu ser, är att det saknas uppsamlingsställen och en organisation som tar hand om klassificering och kvalitetssäkring av svensk ull.

Lotta Blom, Tant koftalänk till annan webbplats, driver sitt företag där hon säljer garner som hon ofta färgar själv, stickbeskrivningar och andra tillbehör. I ett möte med Karin Strömberg Lundqvist, som äger Båvens spinnhuslänk till annan webbplats, kläcktes tanken på de svenska allmogefårens ull och ett sätt att berätta historien runt fåren, ullen och personerna som bevarar de unika fåren. I tio olika paket presenteras ullen tillsammans med en beskrivning på ett litet plagg. Användningsområdet anpassas till just den ullens egenskaper. Lotta vill beskriva och berätta om hur ullen används, och betonar att garnet är ett halvfabrikat och slutresultatet syns inte förrän plagget är stickat och använt.

Gunilla Östbom är textilingenjör och kemist, och har ett stort ullintresse. Hon har analyserat garnerna som spunnits i projektet Gotland Grey som drivits av Länsstyrelsen på Gotland. Gunilla beskriver hur gotlandsullens fiber har förändrats under åren. Intresset för glansiga och storlockiga skinn har påverkat fibern så att bottenullen minskat i mängd, vilket gör fibern grövre och mer svårspunnen. Det entrådiga garn som spanns i projektet väckte intresse men gav samtidigt utmaningar. Ett intressant område som Gunilla betonar, är vävning av tyger, tex. möbeltyger. Gotlandsullens grova karaktär och slitstyrka passar bra för det ändamålet. Satsningen på ull på Gotland kommer förhoppningsvis att fortsätta. Det som krävs idag är ett mer storskaligt kamgarnsspinneri, vilket man hoppas på i framtiden.

Här finns de medverkandes presentationer: Att utmanas av en fiberlänk till annan webbplats.